Skillnaden mellan upprättelse och att arbeta mot beteendeförändring i konflikt

Konflikthantering med fokus på lösningen

Det är inte ovanligt i konflikter, när känslorna tar över och vi agerar i affekt, att vi rent ut sagt arbetar emot oss själva. Vi handlar på ett sätt som tar oss längre ifrån att uppnå det vi faktiskt önskar. I det här inlägget kommer jag fokusera på att försöka lyfta skillnaden mellan att få upprättelse eller att arbeta mot en beteendeförändring när det kommer till konflikt. Att rusta dig själv med några små enkla tankesätt och verktyg som kanske gör att du kan hitta mer produktiva lösningar i dina konflikter och på så sätt stärka dina relationer.

Alla konflikter är inte negativa

Innan jag fortsätter vill jag bara understryka att alla konflikter är absolut inte negativa. Att vara oense med varandra, diskutera och vända och vrida på olika lösningar ihop kan vara både utvecklande och stärkande för en relation. Men när konflikten resulterar i personangrepp, förlorad respekt och brist på omsorg för den andra parten, söndertrasade relationer eller grava samarbetssvårigheter på arbetsplatsen kan det vara bra att ha verktyg och tankesätt som kan förändra situationen.

Vet du vad du vill? Vad skulle få dig att avsluta konflikten?

I många konflikter låter vi känslorna styra och navigera åt oss. Till den grad att vi helt förlorar siktet på vad vi skulle se som en bra lösning på själva konflikten. Vi fastnar i att få utlopp för våra känslor, skuldbelägga, tvista om rätt och fel och till och med verbalt vilja skada motparten i konflikten. Innan du går in i nästa konflikt, eller om du sitter mitt i en just nu, fråga dig själv vad en rimlig lösning faktiskt skulle vara. Inte den mest tillfredsställande i stunden av affekt, utan en lösning du kan stå bakom även när känslorna lagt sig lite. Vad skulle få dig att känna dig nöjd, och är det samma sak som du i stunden argumenterar för och efterfrågar av den andra personen? Om svaret är nej kan en bra reflektion vara att ställa sig frågan vad du argumenterar för, eller snarare mot?

Dåtid, nutid och framtid

Att se på konflikthantering i dåtid, nutid och framtid är ett bra sätt att undvika att fastna och fokusera på fel saker. När vi känner att någon har gjort något fel eller agerat på ett dåligt sätt vill vi gärna prata och lyfta just det, vad som har hänt, och gärna med det få en ursäkt, ett erkännande och etablera skuld. Absolut kan man behöva reda ut vad som har gått snett och ibland kan vikten av ett erkännande av en oförrätt vara betydelsefull, men det är inte bra fastna i det för länge om målet är att hitta en lösning. Att istället flytta fokus från vad som har hänt, till vad som är problemet och hur vi löser det framåt.

• Dåtid – sammankopplat med skuldbeläggning och upprättelse.
• Nutid – att titta på vad som faktiskt är problemet just nu.
• Framtid – hur vi rör oss framåt för att lösa situationen.

Ofta kan det vara lösningen framåt som helt kan glömmas bort mitt i en konflikt, speciellt om det är mycket känslor inblandade. Inom förhandlingsforskningen finns ett känt begrepp för just det: skillnaden mellan positioner och intressen. Roger Fisher och William Ury vid Harvard visade i sin forskning att konflikter som handlar om fastlåsta positioner (”du ska erkänna att du hade fel”) sällan går att lösa, medan konflikter som utgår från de bakomliggande intressena (”jag vill känna mig respekterad och sedd”) desto oftare gör det. Ju mer tid vi lägger i dåtiden, desto större är risken att vi fastnar i positioner istället för att komma åt vad vi egentligen behöver.

Emotional refractory period, när inget annat får plats

När en stark känsla som ilska, rädsla eller besvikelse tar över finns det en period efteråt då nästan ingenting nytt får plats i huvudet. Det spelar ingen roll vad den andra personen än säger så tolkas det in i den befintliga verklighetsuppfattningen och känsloläget. Psykologer kallar det för emotional refractory period, ett begrepp som bland annat beskrivits av Paul Ekman som bygger på tidigare forskning av Leonard Berkowitz om hur en känsla som ilska aktiverar och håller kvar besläktade tankar och minnen. Så länge känslan pågår letar hjärnan i praktiken efter bekräftelse på att den är befogad, snarare än efter nyanser som talar emot den.

Det jobbiga är att den här perioden är olika lång för olika människor, och olika lång beroende på situationen. För någon kan den klinga av på några minuter, för en annan kan det ta timmar, eller färga hela dagen om känslan är stark nog. Så länge den pågår är det nästan omöjligt att se lösningar, eftersom allt som sägs eller görs redan tolkas för att passa in i bilden vi redan har. Det är en av anledningarna till att de bästa lösningarna på en konflikt sällan kommer fram i stunden, utan först när båda parter fått landa och lugna ner sig lite.

I en konflikt kan det vara värt att reflektera om du eller personen du är i konflikt med har lämnat the emotional refractory period, eller om vi försöker lösa ett problem när en av oss fortfarande är kvar i att leta bekräftelse på sin egen känsla? Känner du själv att du går upp i affekt kan det vara en bra idé att ta en kort paus i argumentationen tills du känner att du lugnat ner dig och kan vara mer lösningsfokuserad. Hur ofta har du kommit fram till en bra lösning på ett problem när ni står och skriker på varandra?

Några praktiska verktyg att tänka på!

Här har jag listat några tankar och förhållningssätt som är viktiga för att klara av att rikta blicken framåt och mot en beteendeförändring istället för att fastna för länge i vem som bär skulden för en händelse båda eventuellt inte har uppfattat i närheten på samma sätt.

Att fastna i att jämföra verklighetsuppfattningar

Det är väldigt sällan vi människor har samma uppfattning om en händelse. Tidigare erfarenheter, emotionellt tillstånd, vilja, rädsla och mycket annat spelar in i hur vi uppfattar och tolkar verkligheten. I en konfliktsituation fastnar vi ofta i att försöka övertala varandra om våra olika verklighetsuppfattningar. Även om personen du är i konflikt med inte delar din verklighetsuppfattning kan det vara värt att försöka förstå hur personen kan ha uppfattat situationen på det sättet. Psykologen Lee Ross och hans kollegor vid Stanford visade i flera studier att vi utgår ifrån att vår egen uppfattning av verkligheten är den objektiva sanningen och att andra som ser saken annorlunda måste vara okunniga, partiska eller irrationella. Problemet är bara att den andra personen, i sin egen konflikt, tänker exakt likadant om dig. Två upplevda ”objektiva sanningar” som krockar, helt enkelt.

Vad är egentligen viktigast: att något faktiskt har hänt på ett visst sätt, eller att personen upplever att det hände? Ofta anklagar vi varandra för olika saker, till exempel ”du diskar aldrig”, ”du är aldrig hemma på kvällarna” eller ”du ger mig inte tillräckligt med uppmärksamhet.” Inte helt ovanliga svar kan vara: ”jag diskar visst, du ser det bara inte”, ”förra veckan var jag bara borta två kvällar?!” eller ”jag gör så gott jag kan!” Personens upplevelse av händelsen besvaras inte, den avfärdas eller motargumenteras. Om det är en relation där du bryr dig om personen i fråga: är det viktigaste om det faktiskt har hänt, eller att personen upplever att det har hänt? Vad är orsaken till den upplevelsen? Tar du dig tid till att reflektera att oavsett om jag håller med eller inte, kan du se att den andra personen skulle kunna uppleva det så?

Ditt språk och dina ordval spelar roll hur vi uppfattar en situation

Orden vi väljer formar inte bara hur andra uppfattar oss de avgör om samtalet öppnar upp eller stänger ner. Pratar du om vad den andra personen gjorde, eller om vad du själv upplevde? Anklagande språk gör den andra personen till boven i berättelsen: ”du gjorde”, ”du gör alltid”, ”du bryr dig aldrig”, ”det är typiskt dig.” Formuleringarna konstaterar något om den andra personen som en sanning, snarare än att beskriva din egen upplevelse av det som hände.

Situationsanpassat språk utgår istället från dig: ”jag upplever att…”, ”jag uppfattar det som…”, ”för mig kändes det som…” Det är fortfarande samma händelse du pratar om, men du beskriver din egen tolkning av den, inte den andra personens karaktär eller avsikter. ”Du är alltid sen” blir ”jag upplever att vi ofta börjar sent, och det stressar mig.” ”Du lyssnar aldrig” blir ”jag uppfattar det som att jag inte blir hörd när jag säger det här.” Skillnaden kan verka liten, men den avgör om den andra personen möts av en anklagelse att försvara sig mot, eller en upplevelse att förhålla sig till. Det första bjuder in till försvar eller motangrepp. Det andra bjuder in till samtal.

Om vi vill få förståelse och samsyn vill vi inte höja personens garde

När någon går till attack tenderar vi att försvara oss. Det är naturligt. Om vi anklagas för något vill vi skydda oss, förklara oss och rättfärdiga vårt beteende. Väldigt sällan får det oss att mötas, utan istället höjer vi bara garden hos personen vi argumenterar med ytterligare, och samtalet stänger ner sig innan det egentligen har hunnit börja. Psykologen John Gottman, som under fyra decennier studerat tusentals par, kunde med över 90 procents träffsäkerhet förutsäga vilka par som skulle separera, enbart genom att lyssna på hur de pratade med varandra i konflikt. Att angripa personen istället för ett specifikt beteende var ett av de starkaste varningstecknen, just eftersom den nästan alltid möttes med försvar och väldigt sällan med att problemet löstes eller att det en förändring i rätt riktning. Vill du faktiskt nå förståelse och samsyn är det bra att undvika att anklaga eller gå till attack, det kommer bara leda till att den andra personens garde går upp. Om du är i en konflikt med en person du bryr dig om och har en nära relation till kan det även vara bra att fråga dig om du vill gå till attack mot den personen och vad de långsiktiga konsekvenserna kan bli av för många attacker.

Några avslutande tankar…

Skillnaden mellan upprättelse och beteendeförändring handlar i stort sett om vi fokuserar på vad som hänt eller vad som ska hända. Upprättelse tittar bakåt och försöker att etablera det som redan hänt: vem hade rätt, vem gjorde fel och vem ska erkänna det. Söker vi beteendeförändring får vi lägga diskussionen i framtiden och prata om vad vi vill ska hända framåt.

Det betyder inte att dina känslor av att vilja få rätt, bli sedd eller få en ursäkt är fel att ha, de kan vara både mänskliga och, i vissa situationer, fullt rimliga. Men om ditt egentliga mål är en bättre relation, ett bättre samarbete eller en förändring som håller i sig över tid, är det värt att ställa dig frågan: jagar jag upprättelse just nu, eller arbetar jag mot den förändring jag faktiskt vill?